ESPAÑA - MITT LIV UNDER SOLEN

torsdag 4 mars 2021

69. Coimbra skön och rik...

"Coimbra skön och rik, ditt namn är som musik..." osv är en sång jag hörde som barn. Jag tyckte om sången och framför allt det vackra namnet Coimbra. Jag föreställde mig en sagostad klädd i vitt och och där allting glänste som vore det av guld. Nu när jag var i Lissabon så måste jag ju resa upp till Coimbra och se min barndoms sagostad. Coimbra ligger på floden Mondegos norra strand och är Portugals tredje viktigaste stad. Coimbra var dessutom Portugals huvudstad mellan åren 1139-1260. Arkeologiska utgrävningar med ruiner daterar staden som en romersk stad under namnet Aeminium.

År 1290 grundades Coimbra universitet. Det är ett av de äldsta universiteten i Europa.och har åtta fakulteter. Omkring 20 000 studenter - varav många från andra länder - "lär sig för livet" här. Det ger även staden Coimbra en särskild internationell karaktär. Trots sin internationella prägel har lärosätet behållit sin sin nationella särart med ett traditionsrikt studentliv. Självklart besökte jag universitetet. Det är ett av de vackraste jag besökt! Det pågick studentval med diverse mer eller mindre seriösa inslag. Det specifikt studentikosa är nog sig ganska likt runt om i världen.

Coimbra universitet. Bild lånad från Wikipedia.

Coimbra universitet. Bild lånad från Wikipedia.

Coimbra universitet. En av huvudbyggnaderna. Foto: ©KattaW©

Coimbra universitet. Egot på huvudtrappan.

Fotot tillhör: ©KattaW©

Coimbra universitet. Interiör från stora hallen. Foto: ©KattaW©

Coimbra universitet. Studentvalet pågick. Foto: ©KattaW©.

Coimbra universitet. Egot peppar kandidat "0" vid studentvalet. Fotot tillhör: ©KattaW©

Coimbra. Egot i väntan på tåget till Lissabon och sedan vidare hem till Spanien.

Fotot tillhör ©KattaW©

måndag 1 mars 2021

68. Lissabon och fado

Är man i Lissabon måste man absolut gå och lyssna på fado! Det finns en smal gata (efter en jobbig uppförsbacke),vars namn jag glömt, där fado-restaurangerna ligger på rad. Dit gick jag varje kväll för att äta en sen middag och framför allt för att lyssna på fadosång. Manliga och kvinnliga artister avlöste varandra hela kvällen. Större delen av gästerna var portugiser som hyllade sina fadosångare som om de vore stora hjältar. Ibland sjöng de med.

Fadokvällarna var verkligen stora högtidsstunder, helt förtrollande och så annorlunda jämfört med våra "folksånger" och/eller allsånger. Fado handlar ju om livet, om kärlek och sorg, om längtan och saknad, om smärta, ja, allt som här till för att göra livet till ett stort äventyr. Fadosångarna sjunger med sådan inlevelse att man bara "sugs med" in i något som man inte kan förklara...

Lissabon. Här är ett av mina favoritställe när det gäller fadosång.

söndag 28 februari 2021

67. Lissabon - Castelo de Sao Jorge

I Lissabon där dansa de

på kungens röda slott,

bekrönta och bekransade,

vid hurrarop och skott.

Där spelar havet som basun

och fjärran violin

och varje kind är purpurbrun

som starkt oportovin.

Så diktade Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) en gång. Men allt är inte rätt i hans dikt. Jag tror inte att han hade besökt Lissabon, ty i själva Lissabon finns inget rött slott, bara en gammal vitbrunaktig ruin efter Castelo de Sao Jorge. Men portugiserna är solbruna om än inte som purpur. Oportovin, ett portvin som är uppkallat efter hamnstaden Porto (som också har ett bra fotböllslag).är däremot ett sött starkvin som passar bra till ostbrickan. Portvinet är dessutom rött, ja, purpurrött (eller för den delen purpurbrun) kan man säga - men portvin finns även som vitt vin.

Castelo de Sao Jorge är en morisk slottsliknande fästning (från 500-talet) som ligger högt på en kulle. Man får gratis motion när man vandrar uppför det lilla "berget". Belöningen är en milsvid utsikt över staden. Det känns mäktigt att gå runt i fästningens inre, i dess gångar som går kors och tvärs. Här huserade de moriska kungligheterna en gång innan slottet togs över av Portugals förste kung år 1147. Delar av slottet har förstörts, men fortfarande är stenmurarna och de 18 tornen i princip intakta. Castelo de Sao Jorge ligger strax ovanför stadsdelen Alfama, som i sin tur har många fina små matställen att rasta på.

Entré till Castelo de Sao Jorge, Lissabon. Foto: ©KattaW©

Castelo de Sao Jorge, Lissabon. Foto: ©KattaW©

Castello de Sao Jorge, Lissabon. Foto: ©KattaW©

Castelo de Sao Jorge, Lissabon. Foto: ©KattaW©

Utsikt över Alfama från Castelo de Sao Jorge, Lissabon. Foto:©KattaW©

Egot försöker bli purpurbrun som oportovin. Fotot tillhör: ©KattaW©

lördag 27 februari 2021

66. Portugal -- också under solen...

I Merida möts riksvägarna mellan Spanien och Portugal., och eftersom Portugal också ligger under solen så gör jag en avstickare dit. Där besöker jag först och främst huvudstaden Lissabon, som är en av världens äldsta städer. Lissabon har sitt namn från det förhistoriska Olissipo, en benämning som troligtvis kommer från det keltiska Lissopo (alt. Olisippo). Som urgammal handelsplats, där både fenicier och greker hade sina handalplatser, fördes namnet Olisippo vidare till romarna.- som kom. Från den romerska tiden finns rester efter både en teater och termer (bad).

Under det första årtusendet f.Kr. beboddes området av keltiska folkstammar. Vid mitten av 300-talet blev Lissabon ett självständigt biskopssäte, för att hundra år senare erövras av alaner, sveber och visgoter. År 716 intogs Lissabon av morerna som kom att härska fram till 1147 då Alfons I av Portugal intog staden. Först 1256 blev Lissabon landet Portugals huvudstad. Upptäcktsfärder och kolonial expansion gjorde att Lissabon blev en av Europas största och viktigaste handelsstäder. Under den spanska ockupationen 1580-1640 förlorade dock staden sin särställning.

Lissabon började sakteligen återta sin position, men så kom den förödande jordbävningen den 1 november 1755 då 2/3 av staden förstördes och upp till 30.000 människor förlorade sina liv! Efter drygt 100 år av ekonomiskt förfall började Lissabon successivt återhämta sig under 1900-talet. Idag har Lissabon flera universitet och högskolor. Här finns både nationalteatern, operan och många erkända museer.

Centrala Lissabon är en rolig men jobbig stad att vandra i. Gammalt och nytt samsas, det gäller även byggnaderna. Många smågator är bilfria och ger utrymme åt uteserveringar, små familjerestauranger, gatuteater och annat nöje. Dessutom består centrala Lissabon av åtskilliga små kullar/berg där bebyggelsen klättrar efter branterna med jobbiga gränder att bestiga. Men med tålamod, nyfikenhet och bra gympaskor kan man erövra Lissabon och göra staden till "sin".

Vy över Lissabon. Foto: ©KattaW©

Egot provspelar för gatuteater i Lissabon. Fotot tillhör: ©KattaW©

Lissabon. En av flera små gator/gränder som ger bra motion

åt en vandrare. Foto: ©KattaW©

Lissabon. Ännu en "motionsgränd". Foto: ©KattaW©

Lissabon. Ytterligare en "motionsgränd". Foto: ©KattaW©

onsdag 24 februari 2021

65. Merida - Museo Nacional de Arte Romano

Ett besök på Méridas Nationalmuseum för romersk konst är ett måste när man ändå är där. Det är ett eldorado för historiker. Här få man se det man bara läst om och/eller sett på bild. Egentligen får man inte fotografera inne i ett museum. Jag lyckades dock tjyvknäppa några bilder som ger ett hum om de romerska konstskatter som finns bevarade i detta västliga hörn av Spanien. Museet invigdes 1986 och innehåller en fantastisk samling av objekt från den då romerska kolonin "Augusta Emerita", dvs dagens Mérida.

Romersk häst i Museo Nacional de Arte Romano i Mérida. Foto:©KattaW©

Romersk manshuvud i Museo Nacional de Arte Romano

i Mérida. Foto: ©KattaW©

Romersk mosaik i Museo Macional de Arte Romano i Mérida. Foto: ©KattaW©

Romersk manshuvud i Museo Nacional de Arte Romano i Mérida.

Foto: ©KattaW©

Romersk mosaik i Museo Nacional de Arte Romano i Mérida. Foto: ©KattaW©

söndag 14 februari 2021

64. Merida - en stad med romerska anor

Så är jag äntligen framme i Merida, som är huvudstad i den spanska automa regionen Extremedura. Det är en gammal stad med romerska anor. Merida grundades år 26 f. Kr. på order av kejsar Augustus, dels för att hålla en passage, dels för att skydda en bro över floden Guadiana. Stadens första nybyggare var två romerska veteranlegioner från kriget i Cantabrien, 27-29 f.Kr. som var slutstriden i erövringen av den Iberiska halvön. Genom sitt läge blev Merida en av de viktigaste städerna i det romerska riket, vilket också märks av alla lämningar efter romersk arkitektur. Staden är ett eldorado för historiker och andra som vill vandra omkring i ruinerna efter en romersk storstad. Även idag är Merida en viktig knutpunkt eftersom det är här de viktigaste motorvägarna korsar varandra och som binder samman de två huvudstäderna Madrid och Lissabon.

Merida är sedan 1993 upptagen på UNESCOs världsarvslista.

Sevärdheterna i Merida är många, t.ex Puenta Romano, som är en bro över Guadaniafloden. Den numera används som gångbro. Vid bron finns den viktiga befästningen Alcazaba. Vidare Templo de Diana, torget Forum, triumfbågen Arco de Trajan, rester av den romerska Cirko Romano de Mérida, akvedukterna Acueducto de Los Miöagros och Acueducto de Buey-San Lorenzo, den romerska villan Casa de Mitreo, Amfiteatern m.m., samt den Romerska teatern (invigd år 16 f.Kr. eller år 15 f.Kr.) som under sommartid bjuder på klassiska teaterföreställningar. När man vandrar omkring bland alla dessa romerska lämningar känns det nästan som om man har flyttat tillbaka drygt 2000 år i historien.

Det finns åtskilligt mycket mer att berätta om den fantastiska staden Merida, men jag nöjer mig med det i mina ögon viktigaste. Här följer en liten bildkavalkad av några romerska lämningar

Amfiteatern i Merida. Foto: ©KattaW©

Resterna av trädgården med en pergula bakom scenen, romerska teatern i Merida.

Foto: ©KattaW©

Föreställningarna kunde vara långa och även en romare behövde gå på toa ibland.

måndag 1 februari 2021

63. På vägen till Extremadura...

Resan till Extremadura gjorde jag med en Gandhia-buss. Gode vännen Alex (som jobbar på resebyrån och som ordnat åtskilliga av mina resor i Spanien) skjutsade mig till busshållplatsen tidigt på morgonen. Bussen avgick 7:30 och färden gick via La Mancha till Talavera de la Reina där jag övernattade. Dagen därpå gick resan vidare via Routa de Carlos V till Plasencia.

Plasencia är en muromgärdad stad som ligger vid stranden av floden Jerte. Även om staden inte grundades förrän 1186 så visar historiska lämningar att staden varit bebodd bra mycket längre än så. Stadens historia är mycket mångfacetterad. Under 1100-talet erövrades Plasencia av Almohad-kalifatet, en marockansk berber-muslimsk dynasti, som kom att dominera staden fram till 1200-talets slut. Då skapades en kunglig stadga som möjliggjorde att kristna, muslimer och judar kunde leva tillsammans i staden! Resten är historia...

Efter ny övernattning gick resan vidare till medeltidsstaden Garganta la Olla ("Olla" uttalas Ojja). Den ligger ca 18 mil väster om Madrid och ligger i Provincia de Càceres som tillhör regionen Extremadura. Här bor inte många människor trots att det råder Medelhavsklimat. "Olla" En fin liten gammal stad! Vi korsade Tajo-floden, åkte genom den fantastiskt vackra nationalparken Monfragues till Cáseres där jag besökte dess gamla stad. Efter att ha fyllt på matförrådet åkte jag till Merida där middag, sightseeing och övernattning väntade. Skönt, ty jag behövde smälta alla intryck som ett äventyr ger.

Den här gången illustrerar jag mitt inlägg med bilder av det som nog inte lockar vanliga turister att plocka fram kameran. Spanien är ju fyllt av historiska byggnadsverk och andra kända lämningar som de flesta besökare tar bilder av. Sociala medier är fyllda av sådana vackra "turistbilder". Jag väljer den här gången att lägga ut några bilder av sådant som knappast lockar turister att resa till och beundra. Men även det gamla, det slitna, det vardagliga, har sin historia att berätta.

Här är några av mina "vardagsbilder" på vägen till Extremadura.